Detta är sån kväll då jag helst av allt bara skulle vilja packa mina väskor och lämna allt bakom mig. Fly iväg till ett eget litet land och bara rå om mig själv för en stund. Glömma allt som varit förr, alla känslor, människor, måsten och krav och istället dricka härliga drinkar och dunka hög musik med människor jag inte känner och inte behöver anstränga mig för. Sådana som inte ställer några krav för dem vet att jag försvinner om ett tag igen. Vore det inte skönt? Men samtidigt, vilken chock det skulle bli att komma tillbaka till verkligheten, till alla krav och regler. All smärta och glädje som omger ens bröst och alla människor som både är goda och onda. Känslorna som skulle svalla över en och minnena komma tillbaka. Jag tror att om jag skulle försvinna till ett sådant ställe, få den möjligheten att uppleva det så skulle jag inte vilja komma tillbaka. Ansträngningen att åter packa sin väska och veta att när jag kommer tillbaka så börjar allt om igen, allt kommer över dig igen, det skulle få mig att stanna kvar,precis där jag var.
Men.. det finns alltid ett men.. Och vad skulle livet vara om inte detta lilla ord fanns? För utan detta ordet hade jag, utan att blinka gett mig iväg, men, något håller mig kvar. Mina underbara vänner, familj, nära och kära som betyder allt för en, de som finns där när stormen går emot en och havets vågor nästan sköljer över en. Dem där som accepterar en för just den man är och inte ser de brister man har utan de goda egenskaperna väger upp dem i stället. Dessa personer är mitt "men" för utan dem hade jag inte stannat här en sekund till! Så tack för att ni lyser upp mitt liv, ni vet vilka ni är och ta åt er extremt mycket!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar